Kaffe är mycket mer än något man häller upp för att vakna. Det är en vana, en paus, en stund att andas. För vissa är det dagens första tanke. För andra, något de undviker. 

Jag tänker på hur kaffe påverkar oss på olika sätt, vissa påverkas mycket och andra knappt alls. Vissa behöver sin kopp för att ens fungera. Utan den, migrän och trötthet. Andra dricker en klunk och känner hjärtat rusar och händer börjar skaka. Kaffe kan vara både en vän eller fiende. En varm kram eller en darrande hand.

Kaffe har en märklig kraft, den för oss samman. På arbetsplatser samlas vi i fikarummet, alla med sina koppar. Det är där de små samtalen uppstår. De som inte handlar om arbete, men som betyder något. En kopp kaffe blir som en slags tyst gemenskap. Ett “jag hör till här”.

Sedan har vi de mötena som kaffe skapar. “Nämen ska vi ta en kaffe någon dag?” Det är inte bara en inbjudan till dryck, det är en inbjudan till kontakt. Att sitta ner, prata om livet, hålla vänskapen vid liv.

Till och med när man är hemma hos någon blir erbjuden kaffe, så tackar man nästan alltid ja. Inte alltid för smaken, utan för stunden. För att det skulle kännas lite… fel att tacka nej. Det är som att säga “ja, jag vill vara en del av det här ögonblicket”.

Så kaffe är inte bara en dryck. Det är ett sätt att leva, ett sätt att mötas, ett sätt att känna.