Efter studenten bestämde jag mig för att flytta till Umeå, 50 mil bort från allt jag kände till, för att plugga Statistik kommunikation via Umeå universitet.
Men livet blir inte alltid som man planerar.
Utbildningen var tänkt att pågå i tre år, men jag blev bara kvar ett halvår. Min hälsa tog stryk, jag tappat mitt glöd. Jag trivdes inte heller med att bo i en studentkorridor där jag behövde dela kök med främlingar. Även om jag lyckades få några vänner, kände jag mig ofta ensam, utan det stödnätverk jag varit van vid.

Att flytta utan att ha något boende var klart en risk. De två första veckorna bodde jag på hotell, något som kändes både stressande och dyrt. Men mitten av andra veckan fick jag äntligen ett rum i studentkorridoren, vilket åtminstone gav mig ett hem.
Trots allt det jobbiga lärde jag känna mig själv på ett helt nytt sätt. Jag blev tvungen att möta mina känslor, ta ansvar och verkligen fundera över vad som är viktigt för mig. Det är en erfarenhet jag aldrig hade fått om jag inte vågade lämna min hemstad, min familj, mina vänner och min trygghet.

Det blev inte som jag tänkte mig. Men jag ångrar inte att jag försökte.