Att vara fjorton och vilja höra till

Idag, när jag var ute, såg jag ett kompisgäng, fyra tjejer kanske runt fjorton år gamla. Tre av dem var klädda ganska lika, neutrala färger, samma sorts jacka, samma ton. Den fjärde stack ut lite. Hennes kläder var färgglada, nästan som om hon bar sitt mod på utsidan.

En guldfärgad bil körde förbi dem. En sån där ovanlig bil som fångar blicken direkt. Den färgglada tjejen märkte den, log och slog till sin kompis lätt på armen, sånt gör man när man ser en gul bil. Men kompisen reagerar inte alls. Hon brydde sig inte. Kanske ville hon inte bry sig.

Det där lilla ögonblicket fick mig att tänka. På hur det var att vara fjorton. Hur man kan vara så elak utan anledning. Hur man så desperat vill passa in, så mycket att man kanske väljer att ignorera det fina, bara för att det inte passar in i normen.

När man är fjorton tror man att man är så stor. Så vuxen. Men i verkligheten är man fortfarande så liten. Men måste fortfarande be sina föräldrar om lov för att få hänga på stan. Man får inte vara ute efter fem, för då är det middag. Man cyklar utan hjälm för att verka cool, men hjälmen ligger ändå i cykelkorgen, ifall. Man skjutsar varandra på cykeln och tror att polisen ska ge ett riktigt straff om de ser. 

Man tror att man är världens mittpunkt. Man klär sig för att se äldre ut och är övertygande om att alla killar tittar. Men man är så långt ifrån den verkligheten man längtar efter.

Egentligen vill man bara höra till. Vara del av gänget. Inte sticka ut, men inte försvinna heller. 

Det är en svår balans, att vara sig själv och samtidigt vara som alla andra.

Och ibland, precis som den där fjärde tjejen, ser man något vackert. Något som glänser. Något som ingen annan verkar lägga märke till. Det kanske just då man börjar anta att det inte alltid är fel att vara annorlunda. Att det, i själva verket, kan vara något väldigt fint.