En dans på rosornas taggar: En vecka fylld av otur

Livet brukar vara en dans på rosor, men den här veckan kändes det mer som att dansa på rosornas taggar. Små olyckor och missöden staplades på varandra, och det kändes som om universum testade mitt tålamod.

Allt började redan i måndags när jag råkade slå till en burk Pepsi Max, och den välte rakt ut över mitt rum. På tisdagen gick det inte mycket bättre, jag var på väg uppför trappan med en kopp kaffe i handen och lyckades förstås spilla. Samma dag lagade jag våfflor till middag, men smeten skurit sig och jag lyckades totalt bränna fast de första två våfflorna.
Torsdagen fortsatte i samma anda. Jag gjorde gröt i mikron till frukost, men på något sätt exploderade den och lämnade efter sig ett kladdigt kaos. Pricken över i:et var när jag skulle på lördagen flytta lite saker och lyckades välta en hink med målarfärg, rakt över golvet.

Största stressmomentet kom på söndagskvällen. Klockan var 22:40 när jag gick in på Canvas för att kolla en sak, men av någon anledning fick jag för mig att dubbelkolla inlämningen av uppgiften. Där stod det: ”Måndag den 31 mars vid midnatt.”
Jag frös till. Vänta… menade de 31 mars kl. 00:00 eller 31 mars kl. 23:59? Paniken slog till direkt. Jag hade fortfarande en del kvar att göra, men nu visste jag inte ens hur mycket tid jag faktiskt hade. Om de menade 00:00 betydde det att jag bara hade mindre än två timmar kvar.

För att få klarhet i situationen gick jag och frågade pappa som fortfarande var vaken, vilket ledde till svaret att inlämningstiden sannolikt var 23:59 den 31 mars. Därefter letade jag runt på hela Canvas efter en exakt tidsangivelse och efter ett tag hittade jag äntligen det jag letade efter: ”Måndag 23:59.” Lättnaden som sköljde över mig var obeskrivlig. Nu när jag vet att uppgiften ska vara inne idag 23:59 kommer jag att kunna göra klart den i tid och inte behöva stressa när jag gör klart den.

Fika & fotosession

I fredags träffade jag en gammal vän från gymnasiet, vilket var riktigt roligt eftersom det var länge sedan vi senast sågs. Vi möttes upp på stan och därefter gick vi till Espresso House, där vi slog oss ner med varsin dryck och något gott att fika på. Samtalet flöt på naturligt, och vi pratade om allt möjligt – gamla minnen från skoltiden, gemensamma vänner, och vad som har hänt i våra liv sedan vi senast träffades. Efter fikastund tog vi en sväng till Skatudden, en vacker plats som ligger ungefär 4,2 mil norr om Gävle. Jag hade med mig min kamera, då passade vi att ha en lite fotosession.

Kolla in fler bilderna här: @_filippen_

Ett år bort från Umeå – en stad som alltid finns kvar i hjärtat

1 år, 12 månader, 52 veckor, 365 dagar sedan jag lämnade min älskade stad. Tänk att det redan har gått ett år sedan jag lämnade dig, Umeå. Det har hänt en del sedan dess, men jag minns inte så mycket – jag försöker fortfarande att återhämta mig. Det är som om tiden har suddat ut detaljerna, lämnat kvar små glimtar var det.

Några månader efter att jag flyttade började jag jobba på ett lager, där jag spenderade hela sommaren. Hösten kom och fick några arbetspass till. Dagarna försvann, men tankarna på dig stannade kvar. Jag har inte slutat tänka på dig, Umeå.

Jag fick vara hos dig i 6 månader och 2 veckor. En så kort tid för att verkligen lära känna en stad, för att förstå dig. Men du hann ändå lämna ett avtryck i mig. Du lät mig uppleva vintern på riktigt – de isande, klara morgnarna och de riktigt kalla dagarna när termometern kröp ner mot minus 20. Du utmanade mig, fick mig att växa, att förstå mig själv på ett helt nytt sätt.

Du var mer än bara en plats för mig, du var ett hem, Umeå. Och trots avståndet, trots att dagarna går, bär jag dig fortfarande med mig.

För alltid din,
Filippa

Distansstudier och motivation – hur jag håller energin uppe

Nu har jag snart studerat i två månader på distans och jag tycker att det känns längre. Att ha mycket självstudietid gör mig ibland förvirrad – jag tappar lätt uppfattningen om vilken dag det är. Veckodagar och helger flyter liksom ihop. Till exempel var jag i måndags förra vecka helt säker på att det var söndag, så när en vän berättade att han skulle på en jobbintervju blev jag riktigt förvirrad.

För mig är det viktigt att planera in aktivister utanför hemmet, särskilt nu är jag studera på distans och har mina lektioner på datorn. Om jag är hemma flera dagar i sträck sjunker min motivation och jag orkar inte ta tag i saker. Därför försöker jag att bryta av med små utflykter, som att plugga på ett café, åka till återvinningen, vara med vänner eller bara ta en sväng till affären. Det hjälper mig att hålla energin och motivationen uppe.

En förmiddag på café

Ibland behöver man ett miljöombyte när man studerar på distans. Att sitta hemma dag efter dag kan bli omotiverat. För någon vecka sedan bestämde jag mig för att byta ut mitt rum till ett mysigt café.

Jag valde att ta ett bord i ett hörn på övervåningen, där kunde jag se när människor kom upp för trappen för att slippa undra vad som sker bakom mig. Det var lugnt och skönt, med betydligt färre människor än jag minns från min gymnasietid. Förr brukade caféet vara fullt av folk, men det är ändå två år sedan jag tog studenten, så kanske har det förändrats.

Jag beställde en cappuccino och en croissant med ost och kalkon – en bra kombination för att ha bredvid sig när man pluggar. Den enda nackdelen var att musiken var lite för hög för min smak, men i övrigt var det en riktigt bra studiemiljö.

Tiden flög förbi. När jag bestämde mig för att packa ihop kändes det som att de hade gått en halvtimme men i själva verket hade det gått två timmar. Det är märkligt hur snabbt tiden kan gå när man är fokuserad och sitter i en härlig miljö.

Ett nytt kapitel – även om jag inte var redo

Det känns väldigt märkligt att skriva detta här, eftersom jag har haft min blogg på samma plattform i nästan åtta år. Men för några dagar sedan försvann den helt plötsligt utan någon förklaring. Det känns nästan overkligt att tänka att åtta år av skrivande och fotograferande plötsligt försvann. Jag är verkligen ledsen över det som hänt – det känns som att alla mina minnen raderas ur minnet över en natt.

Lite kort om mig. Jag heter Filippa, är 21 år och har dyslexi. Just nu studerar jag två kurser på distans: kreativt skrivande och modern retorik i digitala och sociala medier. Jag bor tillsammans med mina föräldrar, min storebror och min älskade kanin Egon.
Att skriva och fotografera är mina största intressen – det var faktiskt anledningen till att jag började blogga redan som 13-åring.

Efter studenten flyttade jag till Umeå, ungefär 50 mil norr om min hemstad, för att studera strategisk kommunikation. Men efter bara en termin bestämde jag mig för att hoppa av. Jag blev helt utmattad av studierna och trivdes inte med att bo i en studentkorridor med främlingar.
Här på bloggen kommer jag att dela med mig av min vardag, mina foton, tankar och mycket mer. Jag försöker se fram emot att börja om här på bloggen, även om det känns overkligt att min gamla är borta.

Följ gärna mig på instagram