Då har februari flugit förbil. Det är kanske inte så förvånade med tanke på att det är årets kortaste månade, men det kändes nästan extremt i år. Som att jag gick och la den första februari och vaknade den sista.

På något sätt har jag alltid sett februari som en utfyllandesmånad, som att den bara finns dör för att alla årstider ska ha tre månader var.

Det här är den första månaden på ett år som jag inte haft någon form av sysselsättning, inget jobb och inga studier. Första veckan var det skönt att ha en liten paus att inte behöva tänka på något. Men resten av månaden kände jag mest rastlös och lite uttråkade. Jag har försökt att hitta på saker att göra, men det har inte gått så bra. Samtidigt har jag sökt en del jobb under månaden, så nu återstår det bara att vänta och se om något av dem leder vidare.

Trots att jag haft mycket tid blev det bara en bok läst i februari. A Thousand Broken Pieces av Tillie Cole. Boken handlar om Savannah, som förlorade sin storasyster Poppy för fyra år sedan, och Carl, som förlorade sin storebror, i deras resa genom sorgen.

Det var inte en bok som jag helt försvann in i, men den var mysig på ett sätt, en sådan bok man kan plocka upp när man vill läsa något stillsamt och känslosamt. Vissa delar fick mig att gråta så mycket att det nästan blev svårt att se texten. Mitt betyg: 3 av 5.

Hösten har äntligen kommit, och jag tror faktiskt att det är min favoritårstid. Luften blir klar och krispig, löven skiftar i vackra färger och äntligen kan man svepa in sig i stickade tröjor igen. Till och med regnet bidrar till stämningen, det blir en inbjudan att stanna inne, krypa upp i soffan och bara försvinna in i en bok, en serie eller kanske i sitt eget skrivande. Det är något mysigt i det.
Och just skrivandet… det har varit svårt för mig sedan jag förlorade min förra blogg. Jag tappade både rutinen och lite gnistan. Det känns tråkigt, för att skriva och dela tankar har alltid varit ett av mina största intressen. Idéer dyker fortfarande upp hela tiden men ofta stannar de där, som små fragment i huvudet istället för att bli till inlägg.

Det känns som att man alltid säger “oj, den här månaden bara flög förbi”. Jag var på väg att skriva just det, men när jag tänkte efter stämmer det inte. Juni har känts otroligt lång.
Det har inte hänt särskilt mycket den här månaden. Jag har jobbat, umgåtts med vänner och familj, och jag fick se Electric banana band. Dessutom har jag läst massor. Faktiskt tio böcker, det är nog mitt personliga rekord på en månad.