September

Nu har jag pluggat i en månad och den här månaden har verkligen flugit förbi. Det känns nästan som att jag bara har ägnat mig åt att läsa inför föreläsningarna, förberedda mig inför seminarierna och tentaplugga. Men trots att det har varit mycket plugg har det ändå hunnit hända en del annat också

Jag har testat Fluffy House i Uppsala, och det var verkligen goda pannkakor. De var väldigt luftiga, vilket gjorde att jag inte blev direkt mätt. Så om jag faktisk vill stilla hungern kanske jag inte skulle gå hit, men som en liten sweet treat kommer jag definitivt att återvända. Jag tog också en kokoslatte, som tyvärr inte hade tillräckligt mycket kokos smak. Varje gång jag köper något med kokossmak blir jag alltid lite besviken. Jag vill ju att det ska smaka jättemycket kokos.

Jag har dessutom blivit indragen i D&D och det är faktiskt väldigt roligt att spela. Däremot känner jag att jag behöver sätta mig och lära mig lite mer om spelet, för ibland känner jag mig väldigt vilsen och har inte riktigt koll på vad jag gör.

Under ungefär ett dygn hade vi ingen täckning eller internet. Det som var mest jobbigt var faktiskt inte att jag inte kunde använda sociala medier, utan att jag inte kunde ringa eller sms. Att inte kunna kontakta folk gjored mig galen efter ett tag.

Jag avslutade september med att bli förkyld och samtligt göra min försa tenta på plugget. Tenta kändes faktiskt ganska bra, vilket var en skön känsla efter allt pluggande. Nu är det bara att vänta på resultatet

Juni kändes som maj

Juni har verkligen varit den månad som maj borde ha varit. Varma sommarkvällar, mysiga stunder och den där känslan av att sommaren äntligen har kommit.
För mig känns det nästan lite märkligt att det redan är juli, det känn som att juni precis har börjat.

Månaden har bjudit på många tidiga morgnar eftersom jag har jobbat en del. Samtidigt har jag också hunnit njuta av ledigheten, och göra saker utanför jobbet. Jag har firat midsommar, ätit ute med Kaito, gått på bio och spelat minigolf med mamma och min bror och njutit av poolen.

Jag blev äntligen klar boken Den högkänsliga människan: Konsten att må bra i en överväldigande värld av Elaine N. Aron. Det tog mig ungefär 3,5 månader att läsa klart boken, det fanns några intressant saker i boken.
När det var tre dagar kvar av månaden bestämde jag mig för att läsa Don´t let him in av Lisa Jewell innan första juli, den är på 460 sidor, och jag klarade det.

Februari: utfyllandemånad, läsning & jobbsökande

Då har februari flugit förbil. Det är kanske inte så förvånade med tanke på att det är årets kortaste månade, men det kändes nästan extremt i år. Som att jag gick och la den första februari och vaknade den sista.

På något sätt har jag alltid sett februari som en utfyllandesmånad, som att den bara finns dör för att alla årstider ska ha tre månader var.

Det här är den första månaden på ett år som jag inte haft någon form av sysselsättning, inget jobb och inga studier. Första veckan var det skönt att ha en liten paus att inte behöva tänka på något. Men resten av månaden kände jag mest rastlös och lite uttråkade. Jag har försökt att hitta på saker att göra, men det har inte gått så bra. Samtidigt har jag sökt en del jobb under månaden, så nu återstår det bara att vänta och se om något av dem leder vidare.

Trots att jag haft mycket tid blev det bara en bok läst i februari. A Thousand Broken Pieces av Tillie Cole. Boken handlar om Savannah, som förlorade sin storasyster Poppy för fyra år sedan, och Carl, som förlorade sin storebror, i deras resa genom sorgen.

Det var inte en bok som jag helt försvann in i, men den var mysig på ett sätt, en sådan bok man kan plocka upp när man vill läsa något stillsamt och känslosamt. Vissa delar fick mig att gråta så mycket att det nästan blev svårt att se texten. Mitt betyg: 3 av 5.

Hur länge har vi egentligen varit här?

Nu går vi in på den tredje dagen av vår semester men ärligt talat känns som att vi har varit här mycket längre. Mist fem dagar, kanske till och med en vecka. Kanske är det för att allt här känns så välbekant. Det är fjärde gången vi bor på det här hotellet.

Redan när vi klev in genom entrén möttes vi av den där doften som för oss är själv definitionen av solsemester. Den är svår att beskriva – en blandning av värme, havsluft och något dom bara hör just den här plasten till. En doft som direkt får axlarna att sjunka.

Det är något tryggt i att komma tillbaka till en plats man tycker om. Det känns nästan som att tiden stått still här, men ändå inte – som om allt ät precis som vi minns det, fast med nya detaljer som gör vistelsen extra speciell.

Natt eller morgonmänniska?

Är du mer av en natt- eller morgonmänniska?

Det är en svår fråga, tycker jag. På många sätt trivs jag med att kliva upp tidigt – när solen precis börjar leta sig över horisonten och världen sakta rör sig mot ännu en dag. Jag tycker om känslan av att stiga upp innan allt riktigt vaknat, när gatorna fylls av människor på väg till sina jobb och luften fortfarande är sval och stilla. Samtidigt har jag svårt att kliva upp. Snooze-knappen är farligt lockande, och ofta planerar jag mina morgnar kring den. Antingen går jag upp i sista stunden men hinner även göra mig redo, eller så sätter jag larmen extra tidigt bara för att kunna unna mig några minuters snoozande. 

Kvällarna och nätterna har sin egen mysiga känsla. Det är då min kreativitet brukar vakna till liv. När allt omkring mig blir tyst får jag ofta idéer, särskilt när det gäller skrivandet. Tankarna flyter lättare då. 

Så vem är jag egentligen – morgonmänniska eller nattmänniska? Kanske lite av båda. Men om jag måste välja skulle jag säga att jag främst är en morgonmänniska, med en liten droppe nattmänniska.

Snö kommer och grå som den vill

Snö kommer och går som den vill, som en osäker hälsning från vintern. Men när ska den stanna på riktigt? När ska världen bäddas i den där tystnaden som bara snö kan ge, den som får allt ljus att sjunka, som om marken själv andas mjukt under ett vitt täcke?

Tystnaden bär på en sorts magi. Den påminner oss om att världen kan vara stilla, att varje andetag kan bli ett eko av något större

Snö är som ett löfte, att det finns små mirakel mitt i vardag, gömda under grå asfalt och stressiga dagar. Om man bara tittar lite närmare. Om man bara tror på det, kan man se dem glimma de magiska stunderna som väntar i varje flingans dans.

Hösten är här – och jag älskar det

Hösten har äntligen kommit, och jag tror faktiskt att det är min favoritårstid. Luften blir klar och krispig, löven skiftar i vackra färger och äntligen kan man svepa in sig i stickade tröjor igen. Till och med regnet bidrar till stämningen, det blir en inbjudan att stanna inne, krypa upp i soffan och bara försvinna in i en bok, en serie eller kanske i sitt eget skrivande. Det är något mysigt i det.
Och just skrivandet… det har varit svårt för mig sedan jag förlorade min förra blogg. Jag tappade både rutinen och lite gnistan. Det känns tråkigt, för att skriva och dela tankar har alltid varit ett av mina största intressen. Idéer dyker fortfarande upp hela tiden men ofta stannar de där, som små fragment i huvudet istället för att bli till inlägg.

Överblick för Juni

Det känns som att man alltid säger “oj, den här månaden bara flög förbi”. Jag var på väg att skriva just det, men när jag tänkte efter stämmer det inte. Juni har känts otroligt lång.
Det har inte hänt särskilt mycket den här månaden. Jag har jobbat, umgåtts med vänner och familj, och jag fick se Electric banana band. Dessutom har jag läst massor. Faktiskt tio böcker, det är nog mitt personliga rekord på en månad.

Den senaste veckan har dock varit mindre härlig. Jag har varit, och är fortfarande inte helt frisk. Lite typiskt, med tanke på att min semestervecka börjar idag.
Att vara sjuk på sommaren känns onödigt. För mig hör sjukdom till vintern, då passar det bättre att ligga nerbäddad med te och serier. På sommaren vill man ju vara ute, njuta av värme. Men nu håller jag tummarna för att jag snart mår bättre och kan njuta av ledigheten.

Lär mig något nytt varje gång

Dagligt skrivförslag
Vilken bok kan du läsa om och om igen?

Skulle vilja säga att jag har alltid gillat att läst men det stämmer inte alls, mitt intresse för böcker väcktes först 2021, när jag var 17 år. Det är så fantastisk hur man kan försvinna bort i böcker och känsla när man har läst en bok första gången.

Jag har en bok som det känns som att jag läser för första gången varje och som jag kan läsa om och om igen är Everything I Know About Love av Dolly Alderton. Det är en självbiografisk bok där Dolly delar med sig av sina erfarenheter av att växa upp, dejta, göra misstag och försöka förstå livet. Hon skriver ärligt och med mycket humor om allt från galna utekvällar och pinsamma dejter till djup vänskap och självinsikt.

Varje gång jag läser boken upptäcker jag något nytt, om livet, om kärlek och ibland till och med om mig själv. De känns verkligen som att man läser boken för första gången varje gång man läser den.