Återblick på Januari: slutbetyg, vardag & tankar

Det är första gången på länge som jag känner att en månad verken har gått för fort eller för långsamt. Januari har varit precis lagom i längd. Den har bestått av både lugna stunder och mer stressiga perioder, till exempel nationella provet i matte, som tog mycket energi av mig.

På tal om skolan har jag fått mina slutbetygen, både i skrivarkursen och i matten. I skrivarkursen fick jag ett B, och i matte blev det ett E. Jag är extremt lättad över att jag blev godkänd i matte, särskilt eftersom jag inte klarade nationella provet och var tre poäng ifrån gränsen. Det har varit en jobbig kurs, så att den är färdig känns skönt. Nu väntar nästa steg att börja söka jobb.

Utöver skolan har januari också innehållit en del annat. Jag och mamma har varit och åkt skridskor, och det har blivit några olika firanden under månaden. Jag fyllde år, min farmor fyllde år och jag och min kille firade dessutom ett halvår tillsammans. Som jag nämnde i tidigare inlägg läste jag också fyra böcker under januari.

Ändå tycker jag att det alltid är svårt att tänka tillbaka på vad man faktiskt har gjort under en månad. När man är mitt i allt känns dagarna så speciella, men när man ser tillbaka inser man hur mycket som smälter in i vardag som att det är inget speciellt.

Något jag ofta kämpar med när det gäller skrivande är att sätta mig och komma igång. Det känns som att de första meningarna är livs viktiga, dem måste vara perfekt direkt, trots att jag alltid kan gå tillbaka och ändra senare. Jag har ofta en tydlig bild av hur jag vill att en text ska kännas, men jag vet inte alltid hur jag ska ta mig dit. Jag tror att jag sätter mycket press på mig själv utan att rikligt märka det, och det är något jag behöver jobba mer på.

Tillbaka till januari, om resten av året kommer känns lika mjuk och mysigt som januari, tror jag att det kommer bli ett bra år.

Nationella prov, sushi & romantisera livet

Hej på er!

De senaste dagarna har jag haft ganska mycket ångest/nervositet, vilket har lett till att jag har varit nära att börja gråta för minsta lilla. När jag må så burkar det hjälpa att städa, baka eller bara göra något praktiskt med händer. Samtidigt skjuter mitt sötsug i höjden när ångesten tar över. Igår blev det att jag städade ett skåp i köket och bakade chokladbollar.

Anledningen till att jag känt så här är att jag hade nationella prov i matte i morse. Nu i efterhand känns det mycket bättre, även om jag är lite slut i huvud eftersom provet tog fyra timmar. Dessutom gjorde jag ett slutprov idag också, fast på distans, så det blev en intensiv dag.

På vägen hem hämtade jag ut ett paket från Zalando som innehöll en ny plånbok till mig och en present till min kille. I brevlådan väntade även ett Vinted-paket med en svart klänning från Zara. Jag passade även på att köpa sushi till lunch, kände att jag kunde unna mig lite extra efter allt. Nu är det bara att vänta på betygen, och jag skulle bara väldigt glad bara jag blir godkänd.

När jag satt i salen och skrev nationella provet slog det mig hur mycket jag faktiskt saknar att gå till skolan och var i den miljön. Eller så romantisering jag kanske bara tanken på det, eftersom jag har studerat på distans senaste året.

På tal om romantisera livet så är det faktiskt något jag försöker att göra oftare eftersom jag märker att jag mår bättre av det. För mig handlar det om små saker i vardagen, som att ta ett vinglas istället för ett vanligt glas, lägga upp snacks fint i skålar, använda fina pyjamasset och tända mysiga belysning. Det gör mer än man tror och hjälper mig att hitta lugn även under perioder som känns lite tyngre.

Året börjar på rikligt

Nu känns det verkligen som att året har börjat på rikligt. Jag har alltid tyckt att den första veckan i januari känns som en egen liten bubbla, där allt är lite ur synk. För mig är det först efter min födelsedag, den 7 januari, som jag börjar landa och komma tillbaka till mina vanliga rutiner.

Igår hade jag mitt sista möte med skrivarkursen, vilket känns lite märkligt. Nu är det bara den sista inlämningen kvar, som ska lämnas in på måndag. Efter det har jag faktiskt inga fler inbokande måndagar. Jag läser fortfarande matte 2b, men där är det bara drygt en vecka kvar. När matten är klar är planen att söka jobb och samtidigt kolla på utbildningar inför höstterminen. Det är ju därför jag har läst matte från början, för att kunna studera vidare.

En helt annan grej som påverkar min vardag mer än jag kanske vill erkänna är mina glasögon och linser. Jag är helt enkelt inte särskilt bra på att använda något av dem regelbundet. Jag har haft glasögon sedan hösten 2019 men i sommars började jag använda linser eftersom det var smidigare när jag jobbade. Men när jag slutade jobbade i höstas kändes det däremot lite onödigt att fortsätta med linser när jag mest var hemma. Då tänkte jag att jag istället skulle använda mina glasögon mer, men det gick… sådär.

När jag inte använder glasögonen får jag ofta huvudvärk, vilket påverkar både min energi och humör. Det är nästan bara när jag ska köra bil som jag faktiskt använder dem. Så ett av mina mål för 2026 är att bli bättre på att använda glasögonen.

Ett långt år går mot sitt slut

God morgon på er!

Nu är det inte långt kvar av 2025, och jag har fortfarande svårt att förstå hur snabbt och samtidigt hur långsamt, det här året har gått. Det här året har känts ovanligt långt, nästan som om det har haft fler än tolv månader.

Samtidigt känner jag en viss lättnad över att ett nytt år närmar i sig, eftersom 2025 inte har varit mitt bästa år. Det började dåligt, och för mig påverkar en dålig start ofta hela året. När början är jobbig är det svårt att helt släppa den känslan, även när bättre stunder dyker upp längs vägen.

Trots allt har året ändå gett mig mycket. Jag har fått med mig många fina minnen och stunder som fått mig att le. Och som tur är slutade året på en bra ton.

Jag går in i 2026 med att det kommer blir ett ännu bättre år, och önskar att det kommande året ska bli fyllt av underbara ögonblick.

När är snart?

Jag bor hemma hos mina föräldrar, och ibland känns det som att jag bara väntar på nästa steg, att flytta hemifrån och skapa ett eget liv. Jag har haft den känslan i nästan två år nu, att “snart” kommer jag flytta. Men “snart” visat sig vara både nära och långt bort på samma gång.

Mitt rum är en blandning av saker från olika perioder av mitt liv, som påminner om vem jag har varit. Det gör det ibland att göra det helt till “mitt eget”. Ibland känns det som att jag bor med olika versioner av mig och ibland känner jag mig som 17 år igen. När jag får en idé om hur jag vill förändra rummet, kommer ofta tanken “Det är bara tillfälligt, du kommer snart flytta”. Och snart dröjer.

I vardagen kan “snart” betyda allt från fem minuter till en halv timme. Men när det gäller att flytta hemifrån känns det som en oändlig väntan.

Det kanske finns något trygghet under ytan, att ha en plats att komma hem till, där jag är välkommen och kan andas. Kanske handlar det om att hitta små sätt att göra rummet mer som mitt som 21-åring, istället för att bara spegla hur jag var som 17.

Försvinner glädjen med åren?

Jag har tänkt på en sak: hur vissa glädjeämnen bara… bleknar när man blir äldre. Det är som om något som en gång var självklart och magiskt långsamt blir till ännu en sak på listan över sådant man ”vill göra men skjuter upp”.

För mig har det blivit tydligt när det gäller att bada.

När jag var liten gillade jag att bada, även om jag var en liten badkruka ibland. Jag kunde spendera timmar i poolen hemma. Det spelade ingen roll om det var i pollen eller bara i badkaret – vattnet var som en helt egen värld. Jag blev som en fisk och hittade alltid på nya lekar. Det fanns ingen tvekan, ingen planering, bara ren glädje.

Att vara i vattnet spelade ingen roll om det var en pool eller badkaret.

Men någonstans på vägen förändrades allt. Jag vet inte riktigt när det hände. Om det smög sig på mellan alla måsten, tider att passa och ansvar som man plötsligt förväntas ta. Plötsligt blev badandet inte lika lockande längre. Jag började tveka, tänka på om det var för kallt, för jobbigt eller för mycket att fixa före och efter.

Och kanske är det just där problemet ligger. När vi är små är glädje enkelt. Vi gör saker bara för att de känns roliga. Men när vi blir äldre börjar vi analysera, planera och överväga allt. Vi tänker innan vi känner.

Från samtidspoesi till matteplugg: en oväntad aha-upplevelse

För några dagar sedan hade jag seminarium med min skrivarkurs, och dagens tema var samtidspoesi. Under seminariet sa min lärare något som fastnade hos mig:

Det är inte att förstå, utan att få uppleva

Jag har tänkt på den meningen till och från sedan dess. Och den träffade mig inte bara i relation till poesi, utan i livet – till och med när jag pluggar matte.

Jag har en tendens att övertänka allt, särskilt när det gäller matematik. Jag vill förstå varje steg, varje liten logik. När något inte faller på plats har jag väldigt svårt att bara ”göra” uppgifterna och att acceptera att man bara ska göra på det sättet. Det blir mer stress än lärande ibland.

Och kanske är det därför citatet berörde mig så mycket. Det påminde mig om att allt behöver man inte förstå in i grunden. Ibland måste man bara acceptera att vissa saker bara är.

Kanske gäller det allt från vardagen till ekvationer: att våga våga släppa kontrollen lite och lita på att förståelse kommer när den kommer.

Snö kommer och grå som den vill

Snö kommer och går som den vill, som en osäker hälsning från vintern. Men när ska den stanna på riktigt? När ska världen bäddas i den där tystnaden som bara snö kan ge, den som får allt ljus att sjunka, som om marken själv andas mjukt under ett vitt täcke?

Tystnaden bär på en sorts magi. Den påminner oss om att världen kan vara stilla, att varje andetag kan bli ett eko av något större

Snö är som ett löfte, att det finns små mirakel mitt i vardag, gömda under grå asfalt och stressiga dagar. Om man bara tittar lite närmare. Om man bara tror på det, kan man se dem glimma de magiska stunderna som väntar i varje flingans dans.

Att vara fjorton och vilja höra till

Idag, när jag var ute, såg jag ett kompisgäng, fyra tjejer kanske runt fjorton år gamla. Tre av dem var klädda ganska lika, neutrala färger, samma sorts jacka, samma ton. Den fjärde stack ut lite. Hennes kläder var färgglada, nästan som om hon bar sitt mod på utsidan.

En guldfärgad bil körde förbi dem. En sån där ovanlig bil som fångar blicken direkt. Den färgglada tjejen märkte den, log och slog till sin kompis lätt på armen, sånt gör man när man ser en gul bil. Men kompisen reagerar inte alls. Hon brydde sig inte. Kanske ville hon inte bry sig.

Det där lilla ögonblicket fick mig att tänka. På hur det var att vara fjorton. Hur man kan vara så elak utan anledning. Hur man så desperat vill passa in, så mycket att man kanske väljer att ignorera det fina, bara för att det inte passar in i normen.

När man är fjorton tror man att man är så stor. Så vuxen. Men i verkligheten är man fortfarande så liten. Men måste fortfarande be sina föräldrar om lov för att få hänga på stan. Man får inte vara ute efter fem, för då är det middag. Man cyklar utan hjälm för att verka cool, men hjälmen ligger ändå i cykelkorgen, ifall. Man skjutsar varandra på cykeln och tror att polisen ska ge ett riktigt straff om de ser.

Man tror att man är världens mittpunkt. Man klär sig för att se äldre ut och är övertygande om att alla killar tittar. Men man är så långt ifrån den verkligheten man längtar efter.

Egentligen vill man bara höra till. Vara del av gänget. Inte sticka ut, men inte försvinna heller.

Det är en svår balans, att vara sig själv och samtidigt vara som alla andra.

Och ibland, precis som den där fjärde tjejen, ser man något vackert. Något som glänser. Något som ingen annan verkar lägga märke till. Det kanske just då man börjar anta att det inte alltid är fel att vara annorlunda. Att det, i själva verket, kan vara något väldigt fint.

En risk jag aldrig ångrar

Efter studenten bestämde jag mig för att flytta till Umeå, 50 mil bort från allt jag kände till, för att plugga Statistik kommunikation via Umeå universitet.
Men livet blir inte alltid som man planerar.
Utbildningen var tänkt att pågå i tre år, men jag blev bara kvar ett halvår. Min hälsa tog stryk, jag tappat mitt glöd. Jag trivdes inte heller med att bo i en studentkorridor där jag behövde dela kök med främlingar. Även om jag lyckades få några vänner, kände jag mig ofta ensam, utan det stödnätverk jag varit van vid.

Att flytta utan att ha något boende var klart en risk. De två första veckorna bodde jag på hotell, något som kändes både stressande och dyrt. Men mitten av andra veckan fick jag äntligen ett rum i studentkorridoren, vilket åtminstone gav mig ett hem.
Trots allt det jobbiga lärde jag känna mig själv på ett helt nytt sätt. Jag blev tvungen att möta mina känslor, ta ansvar och verkligen fundera över vad som är viktigt för mig. Det är en erfarenhet jag aldrig hade fått om jag inte vågade lämna min hemstad, min familj, mina vänner och min trygghet.

Det blev inte som jag tänkte mig. Men jag ångrar inte att jag försökte.