Ett minne som aldrig hände (tror jag)

Jag har insett att det är ibland är svårt att se skillnaden mellan barndomsminnen och drömmar från barndomen. Vissa bilder i huvudet känns så verkliga, dofterna, färgerna och känslorna men samtidigt är det något som inte riktigt går ihop.

Jag har ett sådant minne. Jag vet att det är en dröm, ändå känns det nästan mer verkligt än andra faktiska minnen.

Jag var kanske fem eller sex år gammal. Jag skulle till förskolan, men min hårborste fastnade i håret. Det gick inte att reda ut. Av någon anledning blev lösningen att jag fick bära en stor blå skum-cowboyhatt istället. Jag minns hur jag stod fär i kapprummet på förskolan, med hatten neddragen över pannan, som om det vore det mest naturliga i världen.

Det är så fascinerande hur hjärna kan skapa minnen om något som aldrig har hänt.

Lär mig något nytt varje gång

Dagligt skrivförslag

Vilken bok kan du läsa om och om igen?

Visa alla svar

Skulle vilja säga att jag har alltid gillat att läst men det stämmer inte alls, mitt intresse för böcker väcktes först 2021, när jag var 17 år. Det är så fantastisk hur man kan försvinna bort i böcker och känsla när man har läst en bok första gången.

Jag har en bok som det känns som att jag läser för första gången varje och som jag kan läsa om och om igen är Everything I Know About Love av Dolly Alderton. Det är en självbiografisk bok där Dolly delar med sig av sina erfarenheter av att växa upp, dejta, göra misstag och försöka förstå livet. Hon skriver ärligt och med mycket humor om allt från galna utekvällar och pinsamma dejter till djup vänskap och självinsikt.

Varje gång jag läser boken upptäcker jag något nytt, om livet, om kärlek och ibland till och med om mig själv. De känns verkligen som att man läser boken för första gången varje gång man läser den.

Gemenskap skapas genom en kopp

Kaffe är mycket mer än något man häller upp för att vakna. Det är en vana, en paus, en stund att andas. För vissa är det dagens första tanke. För andra, något de undviker.

Jag tänker på hur kaffe påverkar oss på olika sätt, vissa påverkas mycket och andra knappt alls. Vissa behöver sin kopp för att ens fungera. Utan den, migrän och trötthet. Andra dricker en klunk och känner hjärtat rusar och händer börjar skaka. Kaffe kan vara både en vän eller fiende. En varm kram eller en darrande hand.

Kaffe har en märklig kraft, den för oss samman. På arbetsplatser samlas vi i fikarummet, alla med sina koppar. Det är där de små samtalen uppstår. De som inte handlar om arbete, men som betyder något. En kopp kaffe blir som en slags tyst gemenskap. Ett “jag hör till här”.

Sedan har vi de mötena som kaffe skapar. “Nämen ska vi ta en kaffe någon dag?” Det är inte bara en inbjudan till dryck, det är en inbjudan till kontakt. Att sitta ner, prata om livet, hålla vänskapen vid liv.

Till och med när man är hemma hos någon blir erbjuden kaffe, så tackar man nästan alltid ja. Inte alltid för smaken, utan för stunden. För att det skulle kännas lite… fel att tacka nej. Det är som att säga “ja, jag vill vara en del av det här ögonblicket”.

Så kaffe är inte bara en dryck. Det är ett sätt att leva, ett sätt att mötas, ett sätt att känna.

Ett år bort från Umeå – en stad som alltid finns kvar i hjärtat

1 år, 12 månader, 52 veckor, 365 dagar sedan jag lämnade min älskade stad. Tänk att det redan har gått ett år sedan jag lämnade dig, Umeå. Det har hänt en del sedan dess, men jag minns inte så mycket – jag försöker fortfarande att återhämta mig. Det är som om tiden har suddat ut detaljerna, lämnat kvar små glimtar var det.

Några månader efter att jag flyttade började jag jobba på ett lager, där jag spenderade hela sommaren. Hösten kom och fick några arbetspass till. Dagarna försvann, men tankarna på dig stannade kvar. Jag har inte slutat tänka på dig, Umeå.

Jag fick vara hos dig i 6 månader och 2 veckor. En så kort tid för att verkligen lära känna en stad, för att förstå dig. Men du hann ändå lämna ett avtryck i mig. Du lät mig uppleva vintern på riktigt – de isande, klara morgnarna och de riktigt kalla dagarna när termometern kröp ner mot minus 20. Du utmanade mig, fick mig att växa, att förstå mig själv på ett helt nytt sätt.

Du var mer än bara en plats för mig, du var ett hem, Umeå. Och trots avståndet, trots att dagarna går, bär jag dig fortfarande med mig.

För alltid din,
Filippa