Etikett: barndom

En bok väcker filmminnen

Har ni varit med om att ni har läst eller lyssnat på en bok som ge en känsla att vi har sett en film med liknade händelse?

När jag lyssnade på boken In five years av Rebecca Serle för första gången, fick jag en stark känsla av att jag har sett en film med liknade handling. Det handlar om idén att någon vaknar upp i framtiden och sedan vaknar upp igen i nutid, vilket kändes väldigt bekant.

Boken handlar om Dannie Kohans liv är noggrant planerat – hon får drömjobbet och tackar ja till sin pojkväns frieri. Men nästa morgon vaknar hon fem år in i framtiden, bredvid en okänd man. Efter en timme vaknar hon igen i sin vanlig lägenhet. Hon avfärdar händelsen som en dröm, men kan inte skaka av sig händelsen. Tills hon flera år senare möter mannen från sin vision och inser att framtiden kanske inte är så förutsägbar som hon trott.

Bilden är lånade från Pinterest

När är snart?

Jag bor hemma hos mina föräldrar, och ibland känns det som att jag bara väntar på nästa steg, att flytta hemifrån och skapa ett eget liv. Jag har haft den känslan i nästan två år nu, att “snart” kommer jag flytta. Men “snart” visat sig vara både nära och långt bort på samma gång. 

Mitt rum är en blandning av saker från olika perioder av mitt liv, som påminner om vem jag har varit. Det gör det ibland att göra det helt till “mitt eget”. Ibland känns det som att jag bor med olika versioner av mig och ibland känner jag mig som 17 år igen. När jag får en idé om hur jag vill förändra rummet, kommer ofta tanken “Det är bara tillfälligt, du kommer snart flytta”. Och snart dröjer.

I vardagen kan “snart” betyda allt från fem minuter till en halv timme. Men när det gäller att flytta hemifrån känns det som en oändlig väntan.

Det kanske finns något trygghet under ytan, att ha en plats att komma hem till, där jag är välkommen och kan andas. Kanske handlar det om att hitta små sätt att göra rummet mer som mitt som 21-åring, istället för att bara spegla hur jag var som 17.

Försvinner glädjen med åren?

Jag har tänkt på en sak: hur vissa glädjeämnen bara… bleknar när man blir äldre. Det är som om något som en gång var självklart och magiskt långsamt blir till ännu en sak på listan över sådant man ”vill göra men skjuter upp”.

För mig har det blivit tydligt när det gäller att bada. 

När jag var liten gillade jag att bada, även om jag var en liten badkruka ibland. Jag kunde spendera timmar i poolen hemma. Det spelade ingen roll om det var i pollen eller bara i badkaret – vattnet var som en helt egen värld. Jag blev som en fisk och hittade alltid på nya lekar. Det fanns ingen tvekan, ingen planering, bara ren glädje. 

Att vara i vattnet spelade ingen roll om det var en pool eller badkaret. 

Men någonstans på vägen förändrades allt. Jag vet inte riktigt när det hände. Om det smög sig på mellan alla måsten, tider att passa och ansvar som man plötsligt förväntas ta. Plötsligt blev badandet inte lika lockande längre. Jag började tveka, tänka på om det var för kallt, för jobbigt eller för mycket att fixa före och efter. 

Och kanske är det just där problemet ligger. När vi är små är glädje enkelt. Vi gör saker bara för att de känns roliga. Men när vi blir äldre börjar vi analysera, planera och överväga allt. Vi tänker innan vi känner. 

Att vara fjorton och vilja höra till

Idag, när jag var ute, såg jag ett kompisgäng, fyra tjejer kanske runt fjorton år gamla. Tre av dem var klädda ganska lika, neutrala färger, samma sorts jacka, samma ton. Den fjärde stack ut lite. Hennes kläder var färgglada, nästan som om hon bar sitt mod på utsidan.

En guldfärgad bil körde förbi dem. En sån där ovanlig bil som fångar blicken direkt. Den färgglada tjejen märkte den, log och slog till sin kompis lätt på armen, sånt gör man när man ser en gul bil. Men kompisen reagerar inte alls. Hon brydde sig inte. Kanske ville hon inte bry sig.

Det där lilla ögonblicket fick mig att tänka. På hur det var att vara fjorton. Hur man kan vara så elak utan anledning. Hur man så desperat vill passa in, så mycket att man kanske väljer att ignorera det fina, bara för att det inte passar in i normen.

När man är fjorton tror man att man är så stor. Så vuxen. Men i verkligheten är man fortfarande så liten. Men måste fortfarande be sina föräldrar om lov för att få hänga på stan. Man får inte vara ute efter fem, för då är det middag. Man cyklar utan hjälm för att verka cool, men hjälmen ligger ändå i cykelkorgen, ifall. Man skjutsar varandra på cykeln och tror att polisen ska ge ett riktigt straff om de ser. 

Man tror att man är världens mittpunkt. Man klär sig för att se äldre ut och är övertygande om att alla killar tittar. Men man är så långt ifrån den verkligheten man längtar efter.

Egentligen vill man bara höra till. Vara del av gänget. Inte sticka ut, men inte försvinna heller. 

Det är en svår balans, att vara sig själv och samtidigt vara som alla andra.

Och ibland, precis som den där fjärde tjejen, ser man något vackert. Något som glänser. Något som ingen annan verkar lägga märke till. Det kanske just då man börjar anta att det inte alltid är fel att vara annorlunda. Att det, i själva verket, kan vara något väldigt fint.

Ett minne som aldrig hände (tror jag)

Jag har insett att det är ibland är svårt att se skillnaden mellan barndomsminnen och drömmar från barndomen. Vissa bilder i huvudet känns så verkliga, dofterna, färgerna och känslorna men samtidigt är det något som inte riktigt går ihop. 

Jag har ett sådant minne. Jag vet att det är en dröm, ändå känns det nästan mer verkligt än andra faktiska minnen. 

Jag var kanske fem eller sex år gammal. Jag skulle till förskolan, men min hårborste fastnade i håret. Det gick inte att reda ut. Av någon anledning blev lösningen att jag fick bära en stor blå skum-cowboyhatt istället. Jag minns hur jag stod fär i kapprummet på förskolan, med hatten neddragen över pannan, som om det vore det mest naturliga i världen. 

Det är så fascinerande hur hjärna kan skapa minnen om något som aldrig har hänt.