Från samtidspoesi till matteplugg: en oväntad aha-upplevelse

För några dagar sedan hade jag seminarium med min skrivarkurs, och dagens tema var samtidspoesi. Under seminariet sa min lärare något som fastnade hos mig:

Det är inte att förstå, utan att få uppleva

Jag har tänkt på den meningen till och från sedan dess. Och den träffade mig inte bara i relation till poesi, utan i livet – till och med när jag pluggar matte.

Jag har en tendens att övertänka allt, särskilt när det gäller matematik. Jag vill förstå varje steg, varje liten logik. När något inte faller på plats har jag väldigt svårt att bara ”göra” uppgifterna och att acceptera att man bara ska göra på det sättet. Det blir mer stress än lärande ibland.

Och kanske är det därför citatet berörde mig så mycket. Det påminde mig om att allt behöver man inte förstå in i grunden. Ibland måste man bara acceptera att vissa saker bara är.

Kanske gäller det allt från vardagen till ekvationer: att våga våga släppa kontrollen lite och lita på att förståelse kommer när den kommer.

Natt eller morgonmänniska?

Är du mer av en natt- eller morgonmänniska?

Det är en svår fråga, tycker jag. På många sätt trivs jag med att kliva upp tidigt – när solen precis börjar leta sig över horisonten och världen sakta rör sig mot ännu en dag. Jag tycker om känslan av att stiga upp innan allt riktigt vaknat, när gatorna fylls av människor på väg till sina jobb och luften fortfarande är sval och stilla. Samtidigt har jag svårt att kliva upp. Snooze-knappen är farligt lockande, och ofta planerar jag mina morgnar kring den. Antingen går jag upp i sista stunden men hinner även göra mig redo, eller så sätter jag larmen extra tidigt bara för att kunna unna mig några minuters snoozande.

Kvällarna och nätterna har sin egen mysiga känsla. Det är då min kreativitet brukar vakna till liv. När allt omkring mig blir tyst får jag ofta idéer, särskilt när det gäller skrivandet. Tankarna flyter lättare då.

Så vem är jag egentligen – morgonmänniska eller nattmänniska? Kanske lite av båda. Men om jag måste välja skulle jag säga att jag främst är en morgonmänniska, med en liten droppe nattmänniska.

Snö kommer och grå som den vill

Snö kommer och går som den vill, som en osäker hälsning från vintern. Men när ska den stanna på riktigt? När ska världen bäddas i den där tystnaden som bara snö kan ge, den som får allt ljus att sjunka, som om marken själv andas mjukt under ett vitt täcke?

Tystnaden bär på en sorts magi. Den påminner oss om att världen kan vara stilla, att varje andetag kan bli ett eko av något större

Snö är som ett löfte, att det finns små mirakel mitt i vardag, gömda under grå asfalt och stressiga dagar. Om man bara tittar lite närmare. Om man bara tror på det, kan man se dem glimma de magiska stunderna som väntar i varje flingans dans.

Hösten är här – och jag älskar det

Hösten har äntligen kommit, och jag tror faktiskt att det är min favoritårstid. Luften blir klar och krispig, löven skiftar i vackra färger och äntligen kan man svepa in sig i stickade tröjor igen. Till och med regnet bidrar till stämningen, det blir en inbjudan att stanna inne, krypa upp i soffan och bara försvinna in i en bok, en serie eller kanske i sitt eget skrivande. Det är något mysigt i det.
Och just skrivandet… det har varit svårt för mig sedan jag förlorade min förra blogg. Jag tappade både rutinen och lite gnistan. Det känns tråkigt, för att skriva och dela tankar har alltid varit ett av mina största intressen. Idéer dyker fortfarande upp hela tiden men ofta stannar de där, som små fragment i huvudet istället för att bli till inlägg.

Överblick för Juni

Det känns som att man alltid säger “oj, den här månaden bara flög förbi”. Jag var på väg att skriva just det, men när jag tänkte efter stämmer det inte. Juni har känts otroligt lång.
Det har inte hänt särskilt mycket den här månaden. Jag har jobbat, umgåtts med vänner och familj, och jag fick se Electric banana band. Dessutom har jag läst massor. Faktiskt tio böcker, det är nog mitt personliga rekord på en månad.

Den senaste veckan har dock varit mindre härlig. Jag har varit, och är fortfarande inte helt frisk. Lite typiskt, med tanke på att min semestervecka börjar idag.
Att vara sjuk på sommaren känns onödigt. För mig hör sjukdom till vintern, då passar det bättre att ligga nerbäddad med te och serier. På sommaren vill man ju vara ute, njuta av värme. Men nu håller jag tummarna för att jag snart mår bättre och kan njuta av ledigheten.

Att vara fjorton och vilja höra till

Idag, när jag var ute, såg jag ett kompisgäng, fyra tjejer kanske runt fjorton år gamla. Tre av dem var klädda ganska lika, neutrala färger, samma sorts jacka, samma ton. Den fjärde stack ut lite. Hennes kläder var färgglada, nästan som om hon bar sitt mod på utsidan.

En guldfärgad bil körde förbi dem. En sån där ovanlig bil som fångar blicken direkt. Den färgglada tjejen märkte den, log och slog till sin kompis lätt på armen, sånt gör man när man ser en gul bil. Men kompisen reagerar inte alls. Hon brydde sig inte. Kanske ville hon inte bry sig.

Det där lilla ögonblicket fick mig att tänka. På hur det var att vara fjorton. Hur man kan vara så elak utan anledning. Hur man så desperat vill passa in, så mycket att man kanske väljer att ignorera det fina, bara för att det inte passar in i normen.

När man är fjorton tror man att man är så stor. Så vuxen. Men i verkligheten är man fortfarande så liten. Men måste fortfarande be sina föräldrar om lov för att få hänga på stan. Man får inte vara ute efter fem, för då är det middag. Man cyklar utan hjälm för att verka cool, men hjälmen ligger ändå i cykelkorgen, ifall. Man skjutsar varandra på cykeln och tror att polisen ska ge ett riktigt straff om de ser.

Man tror att man är världens mittpunkt. Man klär sig för att se äldre ut och är övertygande om att alla killar tittar. Men man är så långt ifrån den verkligheten man längtar efter.

Egentligen vill man bara höra till. Vara del av gänget. Inte sticka ut, men inte försvinna heller.

Det är en svår balans, att vara sig själv och samtidigt vara som alla andra.

Och ibland, precis som den där fjärde tjejen, ser man något vackert. Något som glänser. Något som ingen annan verkar lägga märke till. Det kanske just då man börjar anta att det inte alltid är fel att vara annorlunda. Att det, i själva verket, kan vara något väldigt fint.

En risk jag aldrig ångrar

Efter studenten bestämde jag mig för att flytta till Umeå, 50 mil bort från allt jag kände till, för att plugga Statistik kommunikation via Umeå universitet.
Men livet blir inte alltid som man planerar.
Utbildningen var tänkt att pågå i tre år, men jag blev bara kvar ett halvår. Min hälsa tog stryk, jag tappat mitt glöd. Jag trivdes inte heller med att bo i en studentkorridor där jag behövde dela kök med främlingar. Även om jag lyckades få några vänner, kände jag mig ofta ensam, utan det stödnätverk jag varit van vid.

Att flytta utan att ha något boende var klart en risk. De två första veckorna bodde jag på hotell, något som kändes både stressande och dyrt. Men mitten av andra veckan fick jag äntligen ett rum i studentkorridoren, vilket åtminstone gav mig ett hem.
Trots allt det jobbiga lärde jag känna mig själv på ett helt nytt sätt. Jag blev tvungen att möta mina känslor, ta ansvar och verkligen fundera över vad som är viktigt för mig. Det är en erfarenhet jag aldrig hade fått om jag inte vågade lämna min hemstad, min familj, mina vänner och min trygghet.

Det blev inte som jag tänkte mig. Men jag ångrar inte att jag försökte.

Ett minne som aldrig hände (tror jag)

Jag har insett att det är ibland är svårt att se skillnaden mellan barndomsminnen och drömmar från barndomen. Vissa bilder i huvudet känns så verkliga, dofterna, färgerna och känslorna men samtidigt är det något som inte riktigt går ihop.

Jag har ett sådant minne. Jag vet att det är en dröm, ändå känns det nästan mer verkligt än andra faktiska minnen.

Jag var kanske fem eller sex år gammal. Jag skulle till förskolan, men min hårborste fastnade i håret. Det gick inte att reda ut. Av någon anledning blev lösningen att jag fick bära en stor blå skum-cowboyhatt istället. Jag minns hur jag stod fär i kapprummet på förskolan, med hatten neddragen över pannan, som om det vore det mest naturliga i världen.

Det är så fascinerande hur hjärna kan skapa minnen om något som aldrig har hänt.

Lär mig något nytt varje gång

Dagligt skrivförslag

Vilken bok kan du läsa om och om igen?

Visa alla svar

Skulle vilja säga att jag har alltid gillat att läst men det stämmer inte alls, mitt intresse för böcker väcktes först 2021, när jag var 17 år. Det är så fantastisk hur man kan försvinna bort i böcker och känsla när man har läst en bok första gången.

Jag har en bok som det känns som att jag läser för första gången varje och som jag kan läsa om och om igen är Everything I Know About Love av Dolly Alderton. Det är en självbiografisk bok där Dolly delar med sig av sina erfarenheter av att växa upp, dejta, göra misstag och försöka förstå livet. Hon skriver ärligt och med mycket humor om allt från galna utekvällar och pinsamma dejter till djup vänskap och självinsikt.

Varje gång jag läser boken upptäcker jag något nytt, om livet, om kärlek och ibland till och med om mig själv. De känns verkligen som att man läser boken för första gången varje gång man läser den.

Gemenskap skapas genom en kopp

Kaffe är mycket mer än något man häller upp för att vakna. Det är en vana, en paus, en stund att andas. För vissa är det dagens första tanke. För andra, något de undviker.

Jag tänker på hur kaffe påverkar oss på olika sätt, vissa påverkas mycket och andra knappt alls. Vissa behöver sin kopp för att ens fungera. Utan den, migrän och trötthet. Andra dricker en klunk och känner hjärtat rusar och händer börjar skaka. Kaffe kan vara både en vän eller fiende. En varm kram eller en darrande hand.

Kaffe har en märklig kraft, den för oss samman. På arbetsplatser samlas vi i fikarummet, alla med sina koppar. Det är där de små samtalen uppstår. De som inte handlar om arbete, men som betyder något. En kopp kaffe blir som en slags tyst gemenskap. Ett “jag hör till här”.

Sedan har vi de mötena som kaffe skapar. “Nämen ska vi ta en kaffe någon dag?” Det är inte bara en inbjudan till dryck, det är en inbjudan till kontakt. Att sitta ner, prata om livet, hålla vänskapen vid liv.

Till och med när man är hemma hos någon blir erbjuden kaffe, så tackar man nästan alltid ja. Inte alltid för smaken, utan för stunden. För att det skulle kännas lite… fel att tacka nej. Det är som att säga “ja, jag vill vara en del av det här ögonblicket”.

Så kaffe är inte bara en dryck. Det är ett sätt att leva, ett sätt att mötas, ett sätt att känna.