Kategori: Allmänt

Hur länge har vi egentligen varit här?

Nu går vi in på den tredje dagen av vår semester men ärligt talat känns som att vi har varit här mycket längre. Mist fem dagar, kanske till och med en vecka. Kanske är det för att allt här känns så välbekant. Det är fjärde gången vi bor på det här hotellet.

Redan när vi klev in genom entrén möttes vi av den där doften som för oss är själv definitionen av solsemester. Den är svår att beskriva – en blandning av värme, havsluft och något dom bara hör just den här plasten till. En doft som direkt får axlarna att sjunka.

Det är något tryggt i att komma tillbaka till en plats man tycker om. Det känns nästan som att tiden stått still här, men ändå inte – som om allt ät precis som vi minns det, fast med nya detaljer som gör vistelsen extra speciell.

Natt eller morgonmänniska?

Är du mer av en natt- eller morgonmänniska?

Det är en svår fråga, tycker jag. På många sätt trivs jag med att kliva upp tidigt – när solen precis börjar leta sig över horisonten och världen sakta rör sig mot ännu en dag. Jag tycker om känslan av att stiga upp innan allt riktigt vaknat, när gatorna fylls av människor på väg till sina jobb och luften fortfarande är sval och stilla. Samtidigt har jag svårt att kliva upp. Snooze-knappen är farligt lockande, och ofta planerar jag mina morgnar kring den. Antingen går jag upp i sista stunden men hinner även göra mig redo, eller så sätter jag larmen extra tidigt bara för att kunna unna mig några minuters snoozande. 

Kvällarna och nätterna har sin egen mysiga känsla. Det är då min kreativitet brukar vakna till liv. När allt omkring mig blir tyst får jag ofta idéer, särskilt när det gäller skrivandet. Tankarna flyter lättare då. 

Så vem är jag egentligen – morgonmänniska eller nattmänniska? Kanske lite av båda. Men om jag måste välja skulle jag säga att jag främst är en morgonmänniska, med en liten droppe nattmänniska.

Snö kommer och grå som den vill

Snö kommer och går som den vill, som en osäker hälsning från vintern. Men när ska den stanna på riktigt? När ska världen bäddas i den där tystnaden som bara snö kan ge, den som får allt ljus att sjunka, som om marken själv andas mjukt under ett vitt täcke?

Tystnaden bär på en sorts magi. Den påminner oss om att världen kan vara stilla, att varje andetag kan bli ett eko av något större

Snö är som ett löfte, att det finns små mirakel mitt i vardag, gömda under grå asfalt och stressiga dagar. Om man bara tittar lite närmare. Om man bara tror på det, kan man se dem glimma de magiska stunderna som väntar i varje flingans dans.

Hösten är här – och jag älskar det

Hösten har äntligen kommit, och jag tror faktiskt att det är min favoritårstid. Luften blir klar och krispig, löven skiftar i vackra färger och äntligen kan man svepa in sig i stickade tröjor igen. Till och med regnet bidrar till stämningen, det blir en inbjudan att stanna inne, krypa upp i soffan och bara försvinna in i en bok, en serie eller kanske i sitt eget skrivande. Det är något mysigt i det.
Och just skrivandet… det har varit svårt för mig sedan jag förlorade min förra blogg. Jag tappade både rutinen och lite gnistan. Det känns tråkigt, för att skriva och dela tankar har alltid varit ett av mina största intressen. Idéer dyker fortfarande upp hela tiden men ofta stannar de där, som små fragment i huvudet istället för att bli till inlägg.

Överblick för Juni

Det känns som att man alltid säger “oj, den här månaden bara flög förbi”. Jag var på väg att skriva just det, men när jag tänkte efter stämmer det inte. Juni har känts otroligt lång.
Det har inte hänt särskilt mycket den här månaden. Jag har jobbat, umgåtts med vänner och familj, och jag fick se Electric banana band. Dessutom har jag läst massor. Faktiskt tio böcker, det är nog mitt personliga rekord på en månad.

Den senaste veckan har dock varit mindre härlig. Jag har varit, och är fortfarande inte helt frisk. Lite typiskt, med tanke på att min semestervecka börjar idag.
Att vara sjuk på sommaren känns onödigt. För mig hör sjukdom till vintern, då passar det bättre att ligga nerbäddad med te och serier. På sommaren vill man ju vara ute, njuta av värme. Men nu håller jag tummarna för att jag snart mår bättre och kan njuta av ledigheten.

Lär mig något nytt varje gång

Dagligt skrivförslag
Vilken bok kan du läsa om och om igen?
Visa alla svar

Skulle vilja säga att jag har alltid gillat att läst men det stämmer inte alls, mitt intresse för böcker väcktes först 2021, när jag var 17 år. Det är så fantastisk hur man kan försvinna bort i böcker och känsla när man har läst en bok första gången.

Jag har en bok som det känns som att jag läser för första gången varje och som jag kan läsa om och om igen är Everything I Know About Love av Dolly Alderton. Det är en självbiografisk bok där Dolly delar med sig av sina erfarenheter av att växa upp, dejta, göra misstag och försöka förstå livet. Hon skriver ärligt och med mycket humor om allt från galna utekvällar och pinsamma dejter till djup vänskap och självinsikt.

Varje gång jag läser boken upptäcker jag något nytt, om livet, om kärlek och ibland till och med om mig själv. De känns verkligen som att man läser boken för första gången varje gång man läser den.

En dans på rosornas taggar: En vecka fylld av otur

Livet brukar vara en dans på rosor, men den här veckan kändes det mer som att dansa på rosornas taggar. Små olyckor och missöden staplades på varandra, och det kändes som om universum testade mitt tålamod.

Allt började redan i måndags när jag råkade slå till en burk Pepsi Max, och den välte rakt ut över mitt rum. På tisdagen gick det inte mycket bättre, jag var på väg uppför trappan med en kopp kaffe i handen och lyckades förstås spilla. Samma dag lagade jag våfflor till middag, men smeten skurit sig och jag lyckades totalt bränna fast de första två våfflorna.
Torsdagen fortsatte i samma anda. Jag gjorde gröt i mikron till frukost, men på något sätt exploderade den och lämnade efter sig ett kladdigt kaos. Pricken över i:et var när jag skulle på lördagen flytta lite saker och lyckades välta en hink med målarfärg, rakt över golvet.

Största stressmomentet kom på söndagskvällen. Klockan var 22:40 när jag gick in på Canvas för att kolla en sak, men av någon anledning fick jag för mig att dubbelkolla inlämningen av uppgiften. Där stod det: ”Måndag den 31 mars vid midnatt.”
Jag frös till. Vänta… menade de 31 mars kl. 00:00 eller 31 mars kl. 23:59? Paniken slog till direkt. Jag hade fortfarande en del kvar att göra, men nu visste jag inte ens hur mycket tid jag faktiskt hade. Om de menade 00:00 betydde det att jag bara hade mindre än två timmar kvar.

För att få klarhet i situationen gick jag och frågade pappa som fortfarande var vaken, vilket ledde till svaret att inlämningstiden sannolikt var 23:59 den 31 mars. Därefter letade jag runt på hela Canvas efter en exakt tidsangivelse och efter ett tag hittade jag äntligen det jag letade efter: ”Måndag 23:59.” Lättnaden som sköljde över mig var obeskrivlig. Nu när jag vet att uppgiften ska vara inne idag 23:59 kommer jag att kunna göra klart den i tid och inte behöva stressa när jag gör klart den.

En förmiddag på café

Ibland behöver man ett miljöombyte när man studerar på distans. Att sitta hemma dag efter dag kan bli omotiverat. För någon vecka sedan bestämde jag mig för att byta ut mitt rum till ett mysigt café. 

Jag valde att ta ett bord i ett hörn på övervåningen, där kunde jag se när människor kom upp för trappen för att slippa undra vad som sker bakom mig. Det var lugnt och skönt, med betydligt färre människor än jag minns från min gymnasietid. Förr brukade caféet vara fullt av folk, men det är ändå två år sedan jag tog studenten, så kanske har det förändrats.

Jag beställde en cappuccino och en croissant med ost och kalkon – en bra kombination för att ha bredvid sig när man pluggar. Den enda nackdelen var att musiken var lite för hög för min smak, men i övrigt var det en riktigt bra studiemiljö.

Tiden flög förbi. När jag bestämde mig för att packa ihop kändes det som att de hade gått en halvtimme men i själva verket hade det gått två timmar. Det är märkligt hur snabbt tiden kan gå när man är fokuserad och sitter i en härlig miljö. 

Ett nytt kapitel – även om jag inte var redo

Det känns väldigt märkligt att skriva detta här, eftersom jag har haft min blogg på samma plattform i nästan åtta år. Men för några dagar sedan försvann den helt plötsligt utan någon förklaring. Det känns nästan overkligt att tänka att åtta år av skrivande och fotograferande plötsligt försvann. Jag är verkligen ledsen över det som hänt – det känns som att alla mina minnen raderas ur minnet över en natt.

Lite kort om mig. Jag heter Filippa, är 21 år och har dyslexi. Just nu studerar jag två kurser på distans: kreativt skrivande och modern retorik i digitala och sociala medier. Jag bor tillsammans med mina föräldrar, min storebror och min älskade kanin Egon.
Att skriva och fotografera är mina största intressen – det var faktiskt anledningen till att jag började blogga redan som 13-åring.

Efter studenten flyttade jag till Umeå, ungefär 50 mil norr om min hemstad, för att studera strategisk kommunikation. Men efter bara en termin bestämde jag mig för att hoppa av. Jag blev helt utmattad av studierna och trivdes inte med att bo i en studentkorridor med främlingar.
Här på bloggen kommer jag att dela med mig av min vardag, mina foton, tankar och mycket mer. Jag försöker se fram emot att börja om här på bloggen, även om det känns overkligt att min gamla är borta.

Följ gärna mig på instagram